Bóolkhènt! Welcome! Benvenuto!   + + +     Enghele    SÈRJO BONATO KHUNTZ is gastòrbet    + + +     Enghele    SÈRJO BONATO KHUNTZ, bar haban vorlóart an vraünt und an hüutar    + + +     Enghele    ÈNGALLE FRIGO MAYER, an baarar zimbar, is gastòrbet    + + +     Enghele    ÈNGALLE FRIGO MAYAR, bar bèllanen hörtan gadénkhan    + + +     Gianni    Ricordo: Gianni Rapelli is gastòrbet    + + +     Gianni    Ricordo di Gianni Molinari    + + +     Gianni    Dar önjar liibar kséll Gianni Molinari is gastòrbet    + + +     Baposte    Benedikt XVI. is ganaamet Gaheertar Kséll   

       © 1997
Oliver Baumann •
Ermenegildo Bidese
Dar schròa Der Schrei L’urlo
Dar schròa ist zo höörran
obar-übar tzbölf jòich,
darnaach viil jaar ist-ar
zo hööran nòch.
 
Zait ist lóad òch,
benne-z lant vorgheet.
 
Dar schròa ist zo tragan
obar-übar tzbölf jòich,
darnaach viil jaar ist-ar
zo tragan nòch.
 
Lant ist puurda òch,
bill man-z haltan.
 
De béghe saint vrai,
saint net von diisar zait,
az-bìa-bar sainan dez
baz bar hörtan baaran:
 
An fòlkh ane lant
jukhanten in inn-z vrömade.
 
Méar-manne, krìigar, klènkalar,
gheenanten in nichte 
laise laise, hèftig destar
imme gròozzen vòlkhe.
 
An vòlkh met lant
hukhanten in aname ròofe.
 
Dar koikalar hat gahaltet aan
obar-übar tzbölf jòich,
un-nòch schellat-ar,
un-nòch springat-ar
 
von òan khnotten
un den andarn.
Man hört den Schrei
zwölf Morgen weit,
man hört ihn noch
in Jahren.
 
Zeit ist auch Leid,
wenn's Land vergeht.
 
Man trägt den Schrei
zwölf Morgen weit,
man trägt ihn noch
in Jahren.
 
Land ist auch Last,
will man's bewahren.
 
Die Wege sind frei,
sind nicht von dieser Zeit,
so wie wir das sind
was wir immer waren:
 
Ein Volk ohne Land,
das ins Fremde stößt.
 
Seeleute, Krieger, Wanderer,
langsam aufgehend,
ganz allmählich,
in dem großen Volk.
 
Ein Volk mit Land,
das im Kreise hockt.
 
Der Schrei trug
zwölf Morgen weit,
doch noch schallt er,
doch noch springt er
 
von einem Felsen
zum anderen.
L’urlo si ode
dodici iugeri lontano,
tanti anni dopo
lo si sente ancora
.
 
Il tempo è anche dolore
quando il paese s’estingue.
 
L’urlo va portato
al di là di dodici iugeri,
tanti anni più tardi
se lo porterà ancora.
 
Il paese è un fardello
se si vuol mantenerlo.
 
Le vie son libere,
non sono di quest’epoca,
come pure noi siamo quello
che siam sempre stati:
 
Un popolo senza terra
urtante contro l’estraneo.
 
Marinai, guerrieri e girovaghi
evaporanti nel nulla,
piano, piano con molta calma
in mezzo al gran popolo.
 
Un popolo con terra,
seduto formando un cerchio.
 
L’urlo resse
per dodici iugeri
e ancora echeggia
e ancora rimbalza
 
Da una rupe
all’altra.
 Oliver Baumann
in Zimbar-Gaprècht dar Siban Komàüne
Frankofòrte òbarn me Mèen, 26.05.2016
Oliver Baumann,

Frankfurt/M. 26.05.2016
Traduzione:

Enrico Sartori 23.02.2017


Foto: Oliver Baumann 2015 (kan Rikabèer)

zurück

 

   + + +     Eventi Alpe Cimbra    + + +     Eventi Altopiano    + + +     Eventi Lessinia    + + +     Eventi Alpe Cimbra    + + +     Eventi Altopiano    + + +     Eventi Lessinia    + + +     Eventi Alpe Cimbra    + + +     Eventi Altopiano   

Nach oben